Hur utvecklar vi kollegialt lärande?

Då var det åter dags för ett nytt läsår med nya tag och nya utvecklingsområden. Detta läsår hoppas jag ska präglas av strukturerade kollegiala samtal, där vi kollegor får möjligheten och tar utrymme till att reflektera och lyssna till varandra. Att vi tar oss mod att ompröva våra teorier och förhållningssätt och en vilja att dela med oss av våra erfarenheter – och en vilja att engagera sig i andras intressen och reflektioner. Vi vet att kollegialt lärande är en viktig väg för att uppnå framgångsrik skolutveckling. Det handlar om att tillägna sig kunskap och färdigheter genom ett strukturerat samarbete, där färdigheterna och kunskaperna följs upp och utvärderas. 

När vi inom skolan ska vidareutveckla våra kunskaper brukar vi inbjudas till att lyssna på en föreläsare som informerar oss kring något kunskapsområde. Föreläsaren får ofta i uppdrag att vid ett eller vid flera tillfällen ha muntliga anföranden med avsikten att sammanföra ny kunskap inom ett speciellt utvalt ämne. Katz m.fl. beskriver i sin bok Professionsutveckling & kollegialt lärande attföreläsningar, föredrag och konferenser ingår i något som kan kallas för ”traditionell fortbildning”.Katz m.fl. gör gällande att traditionell fortbildning definieras av aktiviteter och inte av ett lärande eftersom att fokus ligger mer på målsättningen för fortbildningen än på dess effekter. Det finns en risk att verksamheter hamnar i det som Katz m.fl. kallar för aktivitetsfällan det vill säga en fälla av aktiviteter som planeras på skolar så snart det ska ske någon form av skolutveckling och som sällan har en grund i vad skolpersonalen behöver utveckla eller lära sig mer av för att främja det som eleverna behöver i sin utveckling och i sitt lärande. Katz m.fl. menar att fortbildning behöver inriktas på resultatet av skolpersonalens lärande och vad som ska göras annorlunda efter utbildningsinsatsen. Det ena behöver inte utesluta det andra, tvärtom. En föreläsning kan vara en strålande insats när verksamheter ska påbörja processer och skapa reflektioner, en föreläsning kan vara en bra start som kan göra yrkesutövare aktiva inom hela styrkedjan. Men därefter behöver deltagarna arbeta tillsammans med sådant med frågorna och fortsätta sin utveckling och sitt lärande, och det sker främst genom organiserade och systematiska samtal. Jag tror att utvecklingsarbeten och projekt kan behöva en gemensam ”igångsättning”, en föreläsning, men det får inte stanna vid det och bli den enda insatsen.  

En stor utmaning med att ”traditionell fortbildning” är att möta personalens behov och möjlighet att stanna upp i ett utvecklingsområde för att systematiskt jobba vidare med de frågor som skolpersonalen behöver arbeta med och samtala om. Ska skolpersonalen stärkas i det dagliga arbetet, och arbetet ska visa på positiva effekter för elevernas lärande behöver fortbildningsinsatserna vara behovsbaserade och långsiktiga.

Istället för att planera enstaka tillfällen för utbildningsinsatser kan en lösning vara att skapa samtalsarenor för gemensamt lärande. Ju mer praktiknära samtal som förs desto bättre blir förutsättningarna att flexibelt tillgodogöra sig sina erfarenheter, kunskaper och teorier på arbetsplatsen. Det handlar om att skapa processer som sträcker sig över en längre tid så att lärandet märks i det vardagliga arbetet. Med stöd av kollegor kan man få hjälp med att sortera sina kunskaper och tankar för att lättare kunna hantera olika situationer som uppstår i det dagliga arbetet. 

Samtalen kan fördjupas kring gemensamma frågeställningar. Arbetet kan analyseras, behov kan identifieras, begrepp kan definieras och olika perspektiv kan prövas för att man som skolpersonal lättare ska kunna finna möjligheter och goda lösningar på utmaningar som man står inför. 

Katz m.fl. (2017) betonar att professionellt lärande sker genom gemensamt undersökande arbete som utmanar tänkande och praktik. Det medför att skolpersonal samarbetar för att fördjupa sin förståelse. Ett gemensamt undersökande arbete kan betyda att man arbetar inom ett specifikt ramverk där processen börjar med att arbeta fram en undersökande fråga som lärandet ska fokusera på. När frågan är klar planeras hur den ska undersökas och hur information ska samlas in, och med hänsyn därtill tar kollegorna reda på vilka framgångskriterier och evidens som finns och vad som ska samlas in. Som avslut på arbetet reflekterar skolpersonalen över processen i syfte att ta reda på vad de lärt sig och vilken fråga som de vidare ska undersöka. Det finns många mallar och tabeller som kan nyttjas i detta arbete i syfte att sortera och för att få fram en helhetsbild. Att ha en person som har kunskap om att leda samtal är också av stor vikt för att samtalen ska bli utvecklande och inte fastna i samtalsmönster som bekräftar svårigheter.

Vad ska tillgängliga lärmiljöer bidra med och vart ska det leda? 
Bidra medLeda till 
  

Brist på behöriga lärare- skolor behöver utarbeta en långsiktig plan

Det råder stor brist på behöriga lärare inom skolan och förskolan i Sverige. Enligt Dagens Nyheter (3 juni 2019) undervisar 31000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och knappt 40 procent av de anställda i förskolan har en förskollärarutbildning. Detta medför att många barn och elever kommer att undervisas av personal som inte är utbildade till förskollärare eller lärare och som saknar legitimation för ämnen som de undervisar i samt behörighet för skolformen. 

På de skolor där obehöriga lärare utbildar riskerar eleverna att inte få undervisning av lärare som har rätt utbildning för ämnet de undervisar i. Eleverna riskerar att inte få kontinuitet i lektionsplaneringen och kvaliteten i bedömnings- och betygsarbetet blir kritiskt och riskerar att brista (Skolinspektionen 2017). Detta är en allvarlig utveckling för Sveriges skolor och förskolor, och detta behöver vi finna en lösning på. Det behövs en detaljerad och tydlig plan för att råda bot på lärarbristen. Samtidigt behöver skolan och förskolan ta emot obehöriga lärare, vilket innebär att det behövs en plan för hur det bemötandet och mottagandet ska genomföras. Skolverket har mött behovet av obehöriga med att ta fram ett stödmaterial som vänder sig till både obehöriga lärare och förskollärare. I Dagens Nyheter den 3 juni 2019 skrev Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson följande: ”Det kan uppfattas som kontroversiellt att Skolverket nu presenterar ett stöd till obehöriga lärare och förskollärare, och verka som att vi undergräver skollagens krav på lärarlegitimation och behörighet. Men vi klarar inte av den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi ge dem stöd.” Syftet med stödet som Skolverket presenterar är att de obehöriga ska ha grundläggande kunskaper när de ställer sig i klassrummet och i förskolan. Stödet finns tillgängligt för alla på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår. Det ena spåret vänder sig till skolan och det andra spåret vänder sig till förskolan. Innehållet berör sådant som alla behöver förstå och ha kunskap om kring lärande och utveckling. Skolverket har också tagit fram fördjupningsmaterial som gör det möjlighet för skol- och förskolepersonal att fördjupa sina kunskaper inom varje område. Vidare skriver Skolverket (Dagens Nyheter 3 juni 2019) att det kan verka kontroversiellt att Skolverket som en statlig myndighet tar fram ett stöd till obehöriga lärare och förskollärare. Att det kan uppfattas som att staten accepterar att skolor använder obehöriga lärare och att det kan undergräva skollagens krav på lärarlegitimation och behörighet. Jag tror att många med mig förstår att Skolverket behöver möta utmaningarna som Sverige står i men det är oerhört viktigt att Skolverket förtydligar att skolor ska, måste, söka efter legitimerade lärare och förskollärare. Det vore önskvärt om Skolverket även utarbetade ett stöd som ges till rektorer och huvudmän över hur de kan organisera och planera sina verksamheter så att de kan ge både obehöriga och behöriga lärare möjlighet till att utvecklas i sina respektive roller. Det handlar om ett stöd som utförs i syfte att kvalitetsgranska och se till att utbildningen för våra barn och elever blir rättssäker. Ett stöd som aldrig kan drivas som ett enstaka projekt, utan ett stöd som blir en del i verksamheten.

Skolinspektionen har undersökt hur rektorer arbetar för att säkerställa att elever på skolor med många obehöriga lärare får en sammanhållen undervisning som svarar mot de nationella målen. Resultaten visar att skolorna behöver bli bättre på att stödja obehöriga lärare i arbetet med undervisning och bedömning. Av de 28 skolor med årskurs 7-9 som Skolinspektionen granskade visade det sig att drygt hälften av skolorna inte hade tillräckliga strukturer och arbetssätt för att ge tillräckligt med stöd till obehöriga lärare. Ett huvudproblem är när obehöriga lärare inte får tillgång till de arenor som finns på skolor där lärare samtalar om pedagogik och metodik. Obehöriga lärare behöver få hjälp av behöriga lärare med att identifiera behov de står i för att därefter få stöttning med att utveckla undervisningen. 

De skolor som systematiskt hade strukturerade samtal där både obehöriga lärare och behöriga lärare deltog i visade sig ge bättre förutsättningar för obehöriga lärare att planera och genomföra undervisningen med utgångspunkt i kunskapskrav och kunskapsmål. Skolinspektionens granskning visar att det är möjligt att ge elever en sammanhållen undervisning om obehöriga lärare får adekvat stöd. Följande faktorer är viktiga:

  • Att rektor tar reda på vilket behov av stöd de obehöriga lärarna har 
  • Att de obehöriga lärarna får handledning i arbetet med att genomföra undervisning och betygsättning
  • Att de obehöriga lärarna har tillgång till pedagogiska forum som till exempel i arbets- och ämneslag (Skolinspektionen 2017). 

Höstterminen 2019 önskar jag att fler skolor organiserar för kollegialt lärande, att kollegialt lärande kan utvecklas och implementeras i den dagliga verksamheten. Kollegialt lärande med stöd av handledning gör det möjligt för verksamheter att dra nytta av samtliga yrkesutövares kunskaper för att utveckla och för att hantera utmaningar som uppstår. Teoretiska resonemang blir lättare att koppla samman när yrkesutövare utforskar, reflekterar och analyserar sitt dagliga arbete. Ju mer praktiknära samtal som förs desto lättare blir det att tillgodogöra sig kunskaper och teorier, och att kvalitetssäkra sitt arbete. Med dessa ord vill jag önska er alla en riktigt vilsam sommar. 

Kollegialt lärande- Att handleda i skolans värld

I mitten på juli beräknas min bok Kollegialt lärande- Att handleda i skolans värld vara tillgänglig. Min förhoppning med boken är att vi inom pedagogiska verksamheter utvecklar vårt kollegiala lärande i syfte att stärka vår professionalitet och i syfte att kvalitetssäkra vårt praktiska arbete. Boken visar exempel på fallbeskrivningar och hur samtal kan struktureras med stöd av till exempel fiktiva berättelser, litteratursamtal, tabeller, samtalskort och reflektion.

I dag vet vi att kollegialt lärande är en framgångsfaktor för att uppnå skolutveckling. Genom kollegialt lärande kan skolor arbeta med skolutvecklingsfrågor och uppnå kvalitet i undervisningen. När verksamheter organiseras så att personal får möjlighet till gemensamma samtal om teorier och praktiskt arbete ökar möjligheterna till att lärare, elevhälsan och övrig skolpersonal känner säkerhet i sin yrkesroll

Kollegialt lärande med stöd av handledning gör det möjligt för verksamheter att dra nytta av lärarnas kunskaper för att utveckla och för att hantera utmaningar som uppstår i det dagliga arbetet. Innehåll, arbetssätt och tempo kan differentieras så att frågeställningarna och teman blir aktuella och stämmer överens med lärarnas behov. Med stöd av handledning som sker i ett jämt flöde kan arbetet bli praktiknära.

Kollegialt lärande- att handleda i skolans värld handlar om hur handledarkompetensen kan utvecklas. Teoretiska resonemang blir lättare att koppla samman när lärare utforskar, reflekterar och analyserar sådant som sker i deras dagliga arbete. Ju mer praktiknära samtal som förs desto lättare blir det att tillgodogöra sig sina erfarenheter, kunskaper och teorier. Handledning kan bidra till att det praktiska arbetet blir mer effektivt och att det dagliga arbetet kvalitetssäkras.

Ett kollegialt lärande kan utföras genom att lärare arbetar fram en undersökande fråga som lärandet ska fokusera på. Ett exempel på en sådan fråga kan vara: ”Hur kan vi använda varandras kompetenser  för att kvalitetssäkra undervisningen?” 

Utveckla förmågan att kartlägga elevens behov

För att utveckla arbetet med att möta elevernas behov i uppdragsbeskrivningen Ledning och stimulans behöver vi förstå helheten runt eleven. Det innebär att vi i ett tidigt skede behöver hjälpa eleven i lärandet innan resultaten faller och behoven blir så stora att skolan hamnar i akut åtgärdande arbete. Vi skolpersonal behöver stötta varandra i arbetet med att se över organisationen på skol- och gruppnivå för att ta reda på om vi kan göra något annorlunda för att möta elevernas behov?

Att organisera en tillgänglig utbildning, att leda och stimulera eleverna innebär att skapa valbara aktiviteter och material så att fler elever kan ta till sig kunskap. Alla barn och elever ska kunna tillgodogöra sig utbildningen och vara delaktiga i sitt lärande. Det medför att undervisningen behöver varieras och utformas med olika metoder och stödstrukturer. Om skolpersonalen ser eleven som bärare av svårigheter blir det svårt att utveckla undervisningen och yrkesprofessionen. Att kommunicera med elever om inlärningsstrategier, lyssna till elevernas intressen och erfarenheter liksom att tydliggöra mål och kunskapskrav är en insats som kan förebygga skolsvårigheter på lång sikt. Tidigare åtgärdande insatser riktade mot en enskild elev kan visa på så goda effekter att de kan gynna fler elever och på så sätt bli en del av den dagliga undervisningen. Specialpedagogens medverkan i det förebyggande arbetet kan komma till stor användning i arbetet med att forma utbildningens tillgänglighet. Om lärare och specialpedagoger kontinuerligt reflekterar i den vardagliga miljön ökar möjligheterna till att utveckla de insatser som syftar till att skapa en tillgänglig utbildning.

Jag har många gånger tidigare skrivit om skillnaden på behov och insats och gör det igen då jag upplever att vi många gånger förväxlar behov med åtgärder eller insatser (som kan ske i undervisningen för att leda och stimulera eleven i lärandet). Ett behov är ett gap mellan ett aktuellt tillstånd hos en elev och något önskvärt eller ett uppsatt mål. Medan en åtgärd är något som vi ger eleven efter det att vi uppmärksammat elevens behov. En elev kan vara i behov av att ta till sig texter på olika sätt, både visuellt och ljudligt. Och behov av att förstå den röda tråden i olika texter.Och då kanske insatsen kan vara att läsa med stöd av en bok och att få tillgång till Inläsningstjänst. För att möta elevens behov av att förstå den röda tråden i olika texter skulle en åtgärd kunna vara att läraren systematiskt läser högt tillsammans med eleven och samtalar med eleven om de olika styckena och hur det förhåller sig till resten av texten. Ska vi lyckas leda och stimulera eleverna behöver vi ta reda på elevens behov innan vi tar beslut om vilka insatser eller åtgärder eleven behöver. Det betyder att vi inom skolan behöver utveckla vår förmåga att kartlägga och identifiera för att få fram behoven. En kartläggning som sker i syfte att leda och stimulera, se skollagen nedan, innebär bland annat att ta reda på vad eleven kan, för att utifrån den kunskapen utreda var lärandet ska påbörjas och utvecklas, samt vilka områden som behöver mer fokus.

– Hur tänker vi kring uppdraget, Ledning och stimulans? 

-Vad behöver vi förstå och kunna för att ge eleverna den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och i sin personliga utveckling? 

– Hur gör vi när vi leder och stimulerar våra elever i lärandet?

Ledning och stimulans

3 kap. Barns och elevers utveckling mot målen

3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

SFS 2010:800

Handledning kvalitetssäkrar lärarnas arbete

Så var det dags att på nytt inta vardagen efter en lång helg med mycket godsaker och lata dagar. Att upptäcka vardagen och att vakna upp ur den sockerkoma jag för tillfälligt befinner mig i var inga problem. Det räcker med att slå upp morgonens tidning så inser jag att vi som arbetar inom förskolan och skolan är värdefulla på många olika sätt och att vi behöver hjälpas åt med att skapa en lärandemiljö som möter elevernas behov. 

Vi går mot en tid där lärarbristen ökar vilket bidrar till att obehöriga lärare ökar på våra skolor. Detta medför att många elever kommer att undervisas av personal som inte är utbildade till förskollärare eller lärare och som saknar legitimation för ämnen som de undervisar i samt behörighet för skolformen. Det innebär att skolor behöver ge obehöriga lärare stöd i arbetet med att skapa undervisning som möter styrdokumenten. Skolinspektionen skriver i sin rapport Undervisning på skolor med många obehöriga lärare(2017) att handledning kan vara ett sätt att stötta obehöriga lärare i deras arbete. Handledning kan bli ett effektivt stöd för lärare då det bidrar till att öppet kommunicera om uppdraget. När skolpersonal samtalar om sitt dagliga arbete kan det bidra till att undervisningen utvecklas och kvalitetssäkras vilket främjar elevernas utveckling och lärande. Obehöriga lärare och behöriga lärare har ett behov av att samtala om yrkesrollen och koppla samman det praktiknära arbetet med forskning och uppdragsbeskrivningar. Kollegialt lärande med stöd av handledning är ett sätt att arbeta med att stärka yrkesrollen och att arbeta med kompetensutveckling. Processer påbörjas när det finns en uttalad tanke kring ett utvecklingsområde och när lärarna får beskriva vilket behov av utvecklingsområde de vill fördjupa sig i. Professionell handledning gör det möjligt för verksamheter att skapa utveckling och att stärka lärare och övriga yrkesroller i deras dagliga arbete. Det bidrar till att kvalitetssäkra det praktiska arbetet och kan även förebygga utbrändhet. 

När lärare och övrig skolpersonal får möjlighet att kontinuerligt samtala om undervisning och aktivt koppla ihop teorier med sin praktiska tillämpning kan det förebyggande arbetet stärkas och undervisningen utvecklas och kvalitetssäkras. Den komplexitet som uppstår i det i skolans förebyggande arbete ställer krav på en skolorganisation som gör det möjligt för lärare och övrig skolpersonal att strukturerat, målinriktat och långsiktigt utveckla arbetet. Handledning är en arbetsform som kan bidra till detta och som även kan stärka lärarna i deras praktiska arbete. 

Stundom råder det begreppsförvirring över hur handledning kan användas inom skolan. Kompetensutvecklingsinsatser inom skolans verksamheter sker alltsomoftast genom att en person föreläser om ett ämne. Systematiska och strukturerade samtal som leds av en handledare, som en kompetensutvecklingsinsats där samtlig personal får dela med sig av sina kunskaper i syfte att lära tillsammans, är mer sällsynt. Att arbetsgrupper gemensamt och organiserat utvecklar sin kompetens kan öka arbetslusten, leda till gemensamma handlingsalternativ, främja elevernas lärande och förebygga stress och den ensamhet som många lärare kan känna i sitt arbete. Den ena utbildningsinsatsen behöver inte utesluta den andra men det är väsentligt att samtala om hur verksamheter kan ta vara på personalens kunskaper och erfarenheter. Handledning kan stärka yrkeskompetensen och bidra till att lärare kan möta de utmaningar som uppstår i det dagliga arbetet. 

Lärarnas olika erfarenheter och kunskaper kring elevers lärande och utveckling behöver tas till vara för att verksamheter ska lyckas skapa en skola som möter elevernas olika behov och förutsättningar. Individer tolkar arbetsuppgifter och uppdrag på olika sätt och använder olika förmågor för att uppnå verksamhetens mål. Ett kollegialt lärande som sker genom handledning gör det möjligt för verksamheter att dra nytta av lärarnas kunskaper för att hantera pedagogiska frågor i det praktiska arbetet. I handledningsrummet kan variation i innehåll och tempo skapas så att frågeställningarna blir aktuella och stämmer överens med lärarnas behov. 

Fortsatta brister inom området extra anpassningar och särskilt stöd

Skolinspektionen ser en fortsatt stor andel grundskolor och gymnasieskolor som bedöms ha stora brister inom området extra anpassningar och särskilt stöd. Överlag handlar det om att skolor saknar rutiner kring hur det åtgärdande arbetet ska fortskrida liksom hur verksamheten ska organisera arbetet så att lärare och elevhälsan kan samarbeta och nyttja varandras kompetenser kring processerna. Det saknas också arbetssätt över hur arbetet ska struktureras och organiseras för att upptäcka elevens behov och för att planera och utföra det stöd som eleven är i behov av. En annan vanlig brist inom både grund- och gymnasieskolan handlar också om att arbetet med trygghet och studiero brister.  (Årsrapport 2018. Skillnader i skolkvalitet och strategisk styrning. Skolinspektionen). 

Organisatoriska stödstrukturer med utarbetade rutiner är en förutsättning i arbetet med att dels upptäcka och möta elevernas olika behov, dels i arbetet med hur insatserna planeras och utförs på skol-, grupp- och individnivå för att möta behoven. 

Skollagen innehåller riktlinjer för hur arbetet med individuella stöd-insatser ska utformas efter att det uppmärksammats att en elev riskerar att inte utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen, eller mot att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.  I den mån det är möjligt genomförs extra anpassningar; om detta inte är tillräckligt inleds en utredning som undersöker om det finns behov av särskilt stöd. Finns detta behov ska ett åtgärdsprogram utarbetas.

En utredning innebär att kartlägga elevens situation på skol-, grupp- och individnivå samt att noggrant analysera kartläggningen för att till slut göra en pedagogisk bedömning. Huruvida extra anpassningar eller särskilt stöd ska genomföras beslutas med hänsyn till elevens styrkor, svårigheter och behov. Det är inte lämpligt att på förhand bestämma hur länge stödinsatserna ska utövas; detta måste avgöras utifrån effekterna av insatserna och elevens utveckling mot kunskapskraven eller hur eleven utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen. Besluten tas efter uppföljning och utvärdering

Individuella stödinsatser ska i första hand utföras i elevens dagliga undervisning. Särlösningar och exkluderande aktiviteter ska så långt som möjligt undvikas. Att elever tillhör en kamratgrupp är nödvändigt för att de ska utvecklas och motiveras till att lära. Att identifiera och analysera hur behoven ser ut är den första insatsen som måste ske innan åtgärder beslutas. Det är inte självklart att den åtgärd som gjordes från början visar på goda effekter för eleven, och därför är det viktigt att åtgärderna kontinuerligt följs upp. 

Rektorn ansvarar för att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Det är också rektorn som beslutar om åtgärdsprogram ska utarbetas. Det är alltså rektor som ansvarar för att arbetet med säkerhet sker. Ett sätt att överblicka arbetsprocessen och att kvalitetssäkra arbetet är att fysiskt mötas och samtala om processen, och att utveckla en överskådlig mall som underlag för samtalen om extra anpassningar, ansvarsområden, om utredning startats, åtgärdsprogram, uppföljning, utvärdering och om insatserna avslutats. Det blir ett bra stöd för lärare, elevhälsan och rektorn när de ska följa arbetsgången och kan vidare användas i det förebyggande arbetet.

  • Hur säkerställer din skola arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd?
  • Hur samarbetar lärare och elevhälsan på din skola i arbetet med att stödja eleverna att uppnå utbildningens mål?

Implementera förebyggande arbete på skol- och gruppnivå

Elevhälsan behöver stödja verksamhetens hälsofrämjande och förebyggande arbete och implementera det på skol- och gruppnivå. Jag upplever att många inom elevhälsan vill och önskar att de får arbeta mer förebyggande och hälsofrämjande än vad de gör idag. Men oavsett vad vi önskar att göra eller ej så hamnar elevhälsans fokus allt för ofta på åtgärdande arbete som främst inriktas mot enskilda elever. Som jag många gånger tidigare resonerat om i mina blogginlägg finns det många orsaker till att det åtgärdande arbetet på individnivå tar ”över” arbetet. Det handlar ofta om att elevhälsans arbete är organiserat på så sätt att lärarnas kontakt med elevhälsan tas när svårigheter kring elever eller klasser redan uppstått. Skolkultur och kunskap om hur elevhälsan kan användas i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet på skol- och gruppnivå är allt för ofta oklart och otydligt.

Jag tänker att vi inom elevhälsan och skolans rektor inte alltid vet hur vi ska planera och utföra ett förebyggande arbete. Och sällan stannar vi upp för att tillsammans definiera vad begreppen innebär för oss i vårt arbete- inom skolans verksamhet. Många gånger tror jag också att det handlar om att vi saknar samsyn kring vårt uppdrag och att vi inte riktigt vet vad vi ska bidra med.  

Att beskriva och sätta ord på hälsofrämjande och förebyggande insatser är inte helt enkelt. Dels är det inte vattentäta skott mellan begreppen, dels har skolkulturen gjort oss vana vid att diskutera insatserna utifrån ett åtgärdande perspektiv på individnivå. 

Jag brukar använda mig av havet som metafor när jag ska samtala om hälsofrämjande, förebyggande och åtgärdande arbete inom pedagogisk verksamhet. Om vi vill att människor ska njuta av stränderna och havets brus, kan en hälsofrämjande insats vara att erbjuda alla individer simskolor. En lämplig insats vore då att organisera så att simlärarna kan samarbeta och reflektera kring praktiknära frågor. Tillsammans kan simlärarna kartlägga behov, analysera och utifrån analysen utarbeta en planering över hur simundervisningen ska bedrivas. Målet är att alla barn och ungdomar fritt ska ges möjlighet till att leka, umgås och om möjligt färdas över böljande hav. Arbetet ska leda till att drunkningsolyckorna minskar och till slut upphör. Att erbjuda simskolor till barn och unga är också ett exempel på hur man kan förebygga drunkningsolyckor och göra det möjligt för barn och unga att röra sig i närheten av vatten. Men ska vi vara på den riktigt säkra sidan i arbetet med att förebygga drunkningsolyckor är det bäst att erbjuda både simskolor och flytvästar. 

Väljer vi i stället att enbart arbeta åtgärdande behöver vi placera ut badvakter vid varje strand och klippa som ständigt står redo att kasta ut livbojar till sjunkande individer. Denna insats räcker emellertid inte. Vi kommer också att behöva anställa sjukvårdspersonal som vårdar dem som blivit nedkylda. Men inte ens det är tillräckligt för att möta behoven – vid sidan av stranden behöver professionella personer förberedas på att behandla dem som hamnat i chock. Risken är dock stor att vi ändå inte kan hjälpa alla, eftersom det är orimligt för de personer som står vid strandkanten att överblicka alla barn som rör sig i vattnet. Detsamma gäller förskolan, fritidshemmen och skolan: ju mer medvetet och aktivt elevhälsan, lärare, övrig personal och rektorer arbetar för att stärka elevernas lärande, hälsa och utveckling, desto färre åtgärdande insatser kommer det att behövas. Vi kommer dock att behöva arbeta lika mycket åtgärdande som förebyggande tills det förebyggande arbetet har fått ett försprång.

När vi väl finner samsyn kring vårt uppdrag behöver vi komma fram till vad nästa steg är…. och då behöver vi formulera och svara på frågan:

Vad är nästa steg i vårt förebyggande och hälsofrämjande arbete på skol- och gruppnivå? 

Ledning och stimulans

Ledning och stimulans

3 kap. Barns och elevers utveckling mot målen

3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling (SFS 2010:800)

Alla barn och elever ska kunna tillgodogöra sig utbildningen och vara delaktiga i sitt lärande. Det medför att undervisningen behöver varieras och utformas med olika arbetssätt och strukturer. Läraren ska leda och stimulera både hög- och lågpresterande. Elever som behöver mer utmaningar i sitt lärande ska ges möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Elever som behöver mer stödinsatser ska få det så snart det uppmärksammas. Skolinspektionen (2014) skriver i rapporten Från huvudmannen till klassrummet – tät styrkedja viktig för förbättrade kunskapsresultat att många lärare planerar och utför undervisningen på en mellannivå: elever som kan nå längre i kunskapsutvecklingen får göra mer av samma sak och får inte de utmaningar som de behöver, medan elever som är i behov av individuella insatser får stödet för sent. Jag tolkar uppdraget ledning och stimulans att vi lärare behöver identifiera elevens styrkor och svårigheter för att veta hur vi ska möta behoven i undervisningen. Jag tänker att det är en del i att utveckla tillgängliga lärmiljöer. Och att undervisa tillgängligt innebär att ta hänsyn till elevers olika behov, förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. 

Skolor som arbetar med att forma tillgängliga lärmiljöer behöver inte arbeta så mycket med extra anpassningar eftersom den pedagogiska, sociala och fysiska miljön redan utformats efter flera elevers olika behov och förutsättningar. En tillgänglig skola arbetar regelbundet med att planera, organisera och strukturera undervisningen tillsammans med eleverna för att förbättra lärstrategier och utöka undervisningsrepertoaren. I arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer finns alltid utrymme för att byta riktning från åtgärdande till ett mer hälsofrämjande och förebyggande perspektiv. Den pedagogiska, sociala och fysiska miljön kan formas på så sätt att behoven av extra anpassningar och särskilt stöd minskar. 

Några frågor som pedagogisk personal, elevhälsan och rektorn kan reflektera kring:

  • Vad innebär ledning och stimulans i det pedagogiska arbetet?
  • Hur kan skolan skapa förutsättningar så att alla barn och elever kan tillgodogöra sig utbildningen?

Elevhälsans arbetssätt

Jag inleder detta blogginlägg med en fråga: Hur samtalar elevhälsan om elever, kunskapsuppdraget och om framgångsfaktorer och hinder? Det är en fråga som jag tror är betydelsefull att reflektera kring för att kvalitetssäkra elevhälsans arbete. 

I skollagen (SFS 2010:800) står det tydligt att elevhälsan främst ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande, och att elevhälsan ska stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål. För att ett sådant arbete ska kunna planeras och utföras behöver elevhälsans olika yrkesroller bilda ett team med det gemensamma målet att stödja elevers utveckling mot utbildningens mål. Yrkesrollernas specifika kunskaper behöver komma till bättre användning på skol- och gruppnivå. Samtliga behöver fokusera på hur skolans lärmiljöer kan utvecklas för att möta elevers olika behov. Det innebär bland annat att ta reda på vad som fungerar och vad som kan hindra lärandet i lärmiljöerna. Samtalen behöver sättas i förbindelse till vad som sker runtomkring eleverna. Fokus behöver riktas mot det pedagogiska arbetet i samarbete med lärarna, vilket medför att elevhälsans olika yrkesroller behöver inta ett salutogent synsätt för att uppmärksamma vilka insatser som fungerar för att upprätthålla elevernas hälsa trots svåra påfrestningar. 

Då undrar man ju förstås hur det går till när den specialpedagogiska, – psykosociala, psykologiska och medicinska kompetenserna arbetar tillsammans i skolans elevhälsa. Återigen behöver vi påminna oss om att elevhälsans uppdrag främst är att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Allt för ofta uppmärksammar jag att elevhälsan främst arbetar åtgärdande på elevnivå, och det finns många olika organisatoriska förklaringar till det därav en förklaring handlar om hur vi samtalar om elever och hur arbetet kopplas samman med det pedagogiska arbetet. 

Eva Hjörne och Roger Säljö (2013) har studerat och analyserat elevhälsomöten på skolor och beskriver att mötena främst kretsar kring beskrivningar av enskilda elevers svårigheter och vad som inte fungerar. Problemen kategoriseras allt för ofta utifrån elevens intellektuella förutsättningar, beteende, mognad, motivation eller förmåga att koncentrera sig och huruvida eleven lyckas följa med i undervisningen. Sällan kopplas svårigheterna till den skolmiljö som eleven befinner sig i. 

Jag tror att elevhälsan behöver tid och utrymme för att stanna upp och ta reda på hur samtalen kring elever kan utvecklas för att bidra i arbetet på skolan med att skapa en hälsofrämjande skola, och hur elevhälsans arbete kan kopplas till den pedagogiska verksamheten. Är det så att samtalen främst fokuseras på individnivå utifrån ett patogent perspektiv, har vi ett utvecklingsområde att ta oss an. Elevhälsan behöver analysera hur samtalen utförs och hur samtalen kopplas till det pedagogiska arbetet. Samt få samsyn kring sitt uppdrag genom till exempel skollagens formuleringar och öka sina kunskaper kring övriga styrdokument som skolan ska följa, det vill säga de regelverk som gäller för utbildningens verksamhet- skollagen, läroplaner, kursplaner, Skolverkets allmänna råd med mera. 

Det är också viktigt att de olika yrkesrollerna kan beskriva hur de kan bidra i arbetet med att skapa generella hälsofrämjande och förebyggande insatser inom de olika lärmiljöerna. Det betyder dock inte att generella insatser kan sättas in oöverlagt för att möta enskilda elevers behov, men elevhälsan behöver bistå med sin kompetens i arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer som möter elevers olika behov och förutsättningar. 

Jag har sagt det många gånger tidigare via min blogg och genom min bok men jag säger det igen skolans svårigheter med att skapa tillgängliga lärmiljöer får aldrig bli till elevsvårigheter. Organiserade samtal där samtliga yrkesroller inom elevhälsan intar ett detektivarbete för att ta reda på vad som sker, när det sker, var det sker, och hur styrkor och hinder uppträder i syfte att kritiskt analysera insamlad information kan bidra till att ett hälsofrämjande och förebyggande arbete förankras på alla nivåer- skol-, grupp- och individnivå. 

Skapa effektiva möten


Jag vet inte hur många gånger jag har varit på möten som inte bidragit till någon nytta för någon. Allt för många arbetsmöten, utvecklingsmöten och ledningsmöten är ostrukturerade och otydliga. Uttalade syften saknas och få förstår varför man ska träffas och vad mötena ska leda till då konkreta mål sällan utarbetats och förankrats. Dessa ineffektiva möten leder till att medarbetare och kollegor prioriterar annat än att mötas för att samtala om sådant som berör kvalité, vårt arbete och vår yrkesroll. 

Mål behöver gemensamt beslutas inom alla former av möten för att undvika att personal utarbetar egna mål. Planeringar, innehåll och tillvägagångssätt kan på ett enkelt sätt följas upp och utvärderas när mål finns förankrade. Är mötesledaren noggrann med att presentera samtalspunkter, som stödjer arbetet mot målen, blir det ett bra verktyg för att hålla riktningen och för att kvalitetssäkra samtalen

Ett möte som har en tydlig ledare som inleder mötet med syfte, mål och en utarbetad agenda bjuder in till delaktighetoch gemensamt ansvar. Om mötet avslutas med en sammanfattning och eventuellt en lista över vilka frågor som återstår att bearbeta, kan mötena bli mycket effektiva.  

Det är viktigt att identifiera och tydliggöra vilka möten som ska hållas. Upplever personalen att den röda tråden för samtalens syften saknas riskerar mötena att ifrågasättas vilket kan leda till att personalen prioriterar andra arbetsuppgifter. I detta inlägg har jag skrivit några förslag på mötesarenor som chefer, kollegor och medarbetare behöver vara delaktiga i på olika sätt för att kvalitetssäkra det praktiska arbetet. 

Reflektera gärna över hur era möten utformas och struktureras. 

  • Hur utformas möten på skolan där det pedagogiska perspektivet utgör en viktig del?
  • Hur kan medarbetare bli delaktiga och ta ansvar i de olika mötesarenorna?
  • Hur arbetar vi med samtalsstruktur och roller under mötena?

Informationsmötenär ett forum där ledaren samlar sin personal för att informera om budget, vikarier, vänskolor eller annat som rör alla som arbetar på skolan eller förskolan. Under dessa möten händer det också att övrig personal ges tid till att informera kollegor och ledning om sådant som är väsentligt för alla att ta del av. 

Uppföljningsmöten,där syftet är att följa upp pågående utvecklingsarbeten eller projekt. Under sådana möten träffas den personal som aktivt arbetar i projekten. Även uppdragsgivaren – oftast rektorn eller förskolechefen – deltar vid dessa möten. Det är viktigt att göra en fortlöpande nulägesbeskrivning för att i god tid ta reda på om utvecklingsarbetet leder mot uppsatta mål eller om förändringar behöver sättas in. Om uppföljningsmöten kontinuerligt planeras in blir det lättare att i god tid förekomma svårigheter som dyker upp. Går det för lång tid mellan uppföljningsmötena kan små konflikter bli stora och svåra att reda ut. Kontinuerlig uppföljning gör det också lättare att inför framtida utvecklingsarbeten analysera de hinder som tidigare identifierats i syfte att arbeta fram nya riktlinjer eller förändra strukturen. 

Beslutsmötenhar till syfte att komma fram till gemensamma beslut eller att förbereda hanteringen inför kommande beslut. Att ha en dialog och underrätta sig om berörd personals olika perspektiv är viktigt för att klargöra åsikter, reda ut eventuella missförstånd och ta vara på deltagarnas kreativitet och kunskaper. 

Arbetsmötenhar till syfte att gemensamt utveckla och kvalitetssäkra det fortlöpande arbetet inom hela verksamheten för att eleverna ska nå framgång i sitt lärande. Det är en mötesform som inbjuder till kommunikation och samspel, och som ställer krav på tydlighet, delaktighet och kreativitet.

Avstämningsmöten har till syfte att följa upp och beskriva nuläget samt ta ut riktningen för önskat läge vid till exempel förändringsarbeten eller krissituationer.