Fortsatta brister inom området extra anpassningar och särskilt stöd

Skolinspektionen ser en fortsatt stor andel grundskolor och gymnasieskolor som bedöms ha stora brister inom området extra anpassningar och särskilt stöd. Överlag handlar det om att skolor saknar rutiner kring hur det åtgärdande arbetet ska fortskrida liksom hur verksamheten ska organisera arbetet så att lärare och elevhälsan kan samarbeta och nyttja varandras kompetenser kring processerna. Det saknas också arbetssätt över hur arbetet ska struktureras och organiseras för att upptäcka elevens behov och för att planera och utföra det stöd som eleven är i behov av. En annan vanlig brist inom både grund- och gymnasieskolan handlar också om att arbetet med trygghet och studiero brister.  (Årsrapport 2018. Skillnader i skolkvalitet och strategisk styrning. Skolinspektionen). 

Organisatoriska stödstrukturer med utarbetade rutiner är en förutsättning i arbetet med att dels upptäcka och möta elevernas olika behov, dels i arbetet med hur insatserna planeras och utförs på skol-, grupp- och individnivå för att möta behoven. 

Skollagen innehåller riktlinjer för hur arbetet med individuella stöd-insatser ska utformas efter att det uppmärksammats att en elev riskerar att inte utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen, eller mot att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.  I den mån det är möjligt genomförs extra anpassningar; om detta inte är tillräckligt inleds en utredning som undersöker om det finns behov av särskilt stöd. Finns detta behov ska ett åtgärdsprogram utarbetas.

En utredning innebär att kartlägga elevens situation på skol-, grupp- och individnivå samt att noggrant analysera kartläggningen för att till slut göra en pedagogisk bedömning. Huruvida extra anpassningar eller särskilt stöd ska genomföras beslutas med hänsyn till elevens styrkor, svårigheter och behov. Det är inte lämpligt att på förhand bestämma hur länge stödinsatserna ska utövas; detta måste avgöras utifrån effekterna av insatserna och elevens utveckling mot kunskapskraven eller hur eleven utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen. Besluten tas efter uppföljning och utvärdering

Individuella stödinsatser ska i första hand utföras i elevens dagliga undervisning. Särlösningar och exkluderande aktiviteter ska så långt som möjligt undvikas. Att elever tillhör en kamratgrupp är nödvändigt för att de ska utvecklas och motiveras till att lära. Att identifiera och analysera hur behoven ser ut är den första insatsen som måste ske innan åtgärder beslutas. Det är inte självklart att den åtgärd som gjordes från början visar på goda effekter för eleven, och därför är det viktigt att åtgärderna kontinuerligt följs upp. 

Rektorn ansvarar för att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Det är också rektorn som beslutar om åtgärdsprogram ska utarbetas. Det är alltså rektor som ansvarar för att arbetet med säkerhet sker. Ett sätt att överblicka arbetsprocessen och att kvalitetssäkra arbetet är att fysiskt mötas och samtala om processen, och att utveckla en överskådlig mall som underlag för samtalen om extra anpassningar, ansvarsområden, om utredning startats, åtgärdsprogram, uppföljning, utvärdering och om insatserna avslutats. Det blir ett bra stöd för lärare, elevhälsan och rektorn när de ska följa arbetsgången och kan vidare användas i det förebyggande arbetet.

  • Hur säkerställer din skola arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd?
  • Hur samarbetar lärare och elevhälsan på din skola i arbetet med att stödja eleverna att uppnå utbildningens mål?

Implementera förebyggande arbete på skol- och gruppnivå

Elevhälsan behöver stödja verksamhetens hälsofrämjande och förebyggande arbete och implementera det på skol- och gruppnivå. Jag upplever att många inom elevhälsan vill och önskar att de får arbeta mer förebyggande och hälsofrämjande än vad de gör idag. Men oavsett vad vi önskar att göra eller ej så hamnar elevhälsans fokus allt för ofta på åtgärdande arbete som främst inriktas mot enskilda elever. Som jag många gånger tidigare resonerat om i mina blogginlägg finns det många orsaker till att det åtgärdande arbetet på individnivå tar ”över” arbetet. Det handlar ofta om att elevhälsans arbete är organiserat på så sätt att lärarnas kontakt med elevhälsan tas när svårigheter kring elever eller klasser redan uppstått. Skolkultur och kunskap om hur elevhälsan kan användas i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet på skol- och gruppnivå är allt för ofta oklart och otydligt.

Jag tänker att vi inom elevhälsan och skolans rektor inte alltid vet hur vi ska planera och utföra ett förebyggande arbete. Och sällan stannar vi upp för att tillsammans definiera vad begreppen innebär för oss i vårt arbete- inom skolans verksamhet. Många gånger tror jag också att det handlar om att vi saknar samsyn kring vårt uppdrag och att vi inte riktigt vet vad vi ska bidra med.  

Att beskriva och sätta ord på hälsofrämjande och förebyggande insatser är inte helt enkelt. Dels är det inte vattentäta skott mellan begreppen, dels har skolkulturen gjort oss vana vid att diskutera insatserna utifrån ett åtgärdande perspektiv på individnivå. 

Jag brukar använda mig av havet som metafor när jag ska samtala om hälsofrämjande, förebyggande och åtgärdande arbete inom pedagogisk verksamhet. Om vi vill att människor ska njuta av stränderna och havets brus, kan en hälsofrämjande insats vara att erbjuda alla individer simskolor. En lämplig insats vore då att organisera så att simlärarna kan samarbeta och reflektera kring praktiknära frågor. Tillsammans kan simlärarna kartlägga behov, analysera och utifrån analysen utarbeta en planering över hur simundervisningen ska bedrivas. Målet är att alla barn och ungdomar fritt ska ges möjlighet till att leka, umgås och om möjligt färdas över böljande hav. Arbetet ska leda till att drunkningsolyckorna minskar och till slut upphör. Att erbjuda simskolor till barn och unga är också ett exempel på hur man kan förebygga drunkningsolyckor och göra det möjligt för barn och unga att röra sig i närheten av vatten. Men ska vi vara på den riktigt säkra sidan i arbetet med att förebygga drunkningsolyckor är det bäst att erbjuda både simskolor och flytvästar. 

Väljer vi i stället att enbart arbeta åtgärdande behöver vi placera ut badvakter vid varje strand och klippa som ständigt står redo att kasta ut livbojar till sjunkande individer. Denna insats räcker emellertid inte. Vi kommer också att behöva anställa sjukvårdspersonal som vårdar dem som blivit nedkylda. Men inte ens det är tillräckligt för att möta behoven – vid sidan av stranden behöver professionella personer förberedas på att behandla dem som hamnat i chock. Risken är dock stor att vi ändå inte kan hjälpa alla, eftersom det är orimligt för de personer som står vid strandkanten att överblicka alla barn som rör sig i vattnet. Detsamma gäller förskolan, fritidshemmen och skolan: ju mer medvetet och aktivt elevhälsan, lärare, övrig personal och rektorer arbetar för att stärka elevernas lärande, hälsa och utveckling, desto färre åtgärdande insatser kommer det att behövas. Vi kommer dock att behöva arbeta lika mycket åtgärdande som förebyggande tills det förebyggande arbetet har fått ett försprång.

När vi väl finner samsyn kring vårt uppdrag behöver vi komma fram till vad nästa steg är…. och då behöver vi formulera och svara på frågan:

Vad är nästa steg i vårt förebyggande och hälsofrämjande arbete på skol- och gruppnivå?