Utvärdera insatserna för att ta reda på dess effekter

Vid flera tillfällen har jag stött på arbetsannonser som ställer orimliga krav på jobbet. För ett tag sedan såg jag en annons på Arbetsförmedlingen där en skola sökte en specialpedagog som skulle medverka i skolans förebyggande arbete med att undanröja hinder i skolans lärmiljöer. Sedermera skulle specialpedagogen ansvara för skolans utredningar, utforma åtgärdsprogram, följa upp och utvärdera det åtgärdande arbetet, söka pengar från kommuner, agera rådgivare i pedagogiska frågor, undervisa i liten grupp samt aktivt delta i elevhälsans inre arbete. Arbetstiden för dessa gedigna insatser var på 20%. Jag antar att tjänsten var svår att tillsätta.

Förväntningarna på specialpedagogiska insatser är ibland orimliga. Antingen förväntas specialpedagogen utföra underverk eller så är det en beskrivning på arbetsuppgifter som verksamheten inte vet hur de ska hantera på annat sätt än att låta någon annan se över och ta över arbetet. Kanske är det bara så att det kategoriska perspektivet speglar skolan. En intressant enkätstudie Speciella yrken? Specialpedagogers och speciallärares arbete och utbildning (2015) som Kerstin Göransson med flera utfört visar att många specialpedagoger och speciallärare utför arbetsuppgifter som inte stämmer överens med deras bild av vad en specialpedagog/speciallärare ska göra. Många arbetar med individuell undervisning, undervisning i mindre grupper, utredningar, åtgärdsprogram och dokumentation. Arbetsuppgifterna har stort fokus på elevers uppvisade svårigheter trots att specialpedagoger och speciallärare definierar skolsvårigheter inom lärmiljön och inte som en brist hos eleven. Både specialpedagoger och speciallärare definierar vanligen skolsvårigheter utifrån ett relationellt perspektiv och det perspektivet stämmer överens med examensförordningen för blivande specialpedagoger också så som skollagen beskriver elevhälsan uppdrag ”Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande” (SFS2010:800). Båda yrkesgrupperna anser att de har goda kunskaper inom utvecklingsarbeten och förebyggande arbeten, där det bland annat ingår att utveckla lärmiljöer som möter elevers olika behov och förutsättningar. Professionerna anser sig också ha goda kunskaper om kartläggning och utvärdering av elevens lärmiljö och delaktighet. Detsamma gäller för kartläggning och utvärdering av klassernas lärmiljöer. Bilden nedan visar hur olika skolans yrkesgrupper definierar skolsvårigheter. Skolledares och specialpedagogers eller speciallärares olika bilder av skolsvårigheter kan bidra till att det är svårt för professionerna att arbeta förebyggande och att vara delaktiga inom verksamhetens olika utvecklingsarbeten. En majoritet inom skolan definierar skolsvårigheter utifrån elevens brister, medan yrkesgrupperna specialpedagog och speciallärare överlag definierar svårigheterna utifrån undervisningsmiljön (Göransson m.fl., 2015). Detta är säkert en bidragande orsak till att många specialpedagoger och speciallärare upplever att det är svårt att utöva en hälsofrämjande och förebyggande verksamhet så som uppdraget är beskrivet i skollagen. Vi behöver stanna upp i vårt dagliga arbete för att utvärdera vad våra arbetsinsatser visar för effekter. Vad är vårt mål? Vad gör vi för att komma dit? Vad behöver jag göra på annat sätt för att uppnå målen?

Identifiera styrkor, resurser och framgångsfaktorer

Hur gör vi för att möta elevers olika behov och förutsättningar i undervisningen? Och hur tar vi reda på att det vi gör visar på positiva effekter för elevernas lärande och utveckling?

När vi identifierat styrkor och svårigheter behöver vi ta fram insatser som möter behoven, och när vi prövat insatserna behöver vi ta reda på hur det fungerar, när det fungerar och var det fungerar. Samt när det inte fungerar, hur det visar sig och var det inte fungerar. Fungerar insatserna fortsätter vi att utveckla, fungerar det inte får vi på nytt identifiera och utarbeta insatser som möter behoven. När vi upptäcker att enskilda elever i behov av individuella åtgärdande insatser börjar även vårt förebyggande arbete. I både det förebyggande och åtgärdande arbetet behöver vi träna på att identifiera, analysera och göra en pedagogisk bedömning över hur vi ska bemöta framgångsfaktorer, styrkor och svårigheter. I arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer behöver vi noggrant kartlägga den pedagogiska, den fysiska och den sociala miljön i relation till elevers lärande för att kunna skapa en skola som möter elevers olika behov och förutsättningar.

Den pedagogiska miljön innebär bland annat att erbjuda elever olika sätt att lära på. Det finns forskning som visar att vissa arbetssätt gynnar elevers lärande till exempel genom att arbeta med elevernas metakognitiva strategier, kamratlärande och explicit undervisning. Forskning visar tydligt att elever har fördel av en strukturerad och explicit undervisning där lärarna stöttar eleverna i att utveckla en stark tro på sin egen förmåga, där skolans personal förmedlar höga men också realistiska förväntningar. Vilka arbetssätt och metoder som behövs, eller hur undervisningen kan differentieras behöver vi lärare samtala om med kollegor och elever. Behoven och förutsättningarna är förstås olika därför är det bra om läraren tar hjälp av skolans specialpedagog/speciallärare för att få stöd i hur lärmiljön på bästa sätt kan bemöta eleverna. ”För att ge bästa förutsättningar till delaktighet och inte göra anpassningen enbart till en individuell insats, bör mångfalden av undervisningsmaterial eller aktiviteter göras valbara. Generella lösningar ger goda förutsättningar för de flesta barn och elever” (Specialpedagogiska skolmyndigheten).

Den fysiska miljön påverkar elevens behov av inlärning liksom behov av socialt samspel. Den fysiska miljön handlar om att skapa en miljö där eleverna finner delaktighet och inkluderas i hela verksamheten. Det innebär bland annat att skolan behöver se över skolans möblering i både klassrum och korridorer. Hur ser den visuella miljön ut? Vad finns det för material och föremål? Hur får eleverna tillgång till lärverktygen? Och hur påverkar lärverktygen elevernas lärande? Utemiljön måste vara säkert utformad för att förekomma skador och olyckor. Vi behöver påminna oss om att skolgården också ska stödja elevernas lärande, utveckling och sociala samspel.

Den sociala miljön handlar om att eleverna ska känna delaktighet och trygghet. Genom skolans gemensamma värdegrundsarbete kan vi förebygga utanförskap och utveckla alla människors lika värde samt solidaritet. Skolan behöver undervisa om samhällets förväntningar på positiva beteenden liksom definiera vad som är ett oacceptabelt bemötande och dess konsekvenser. ”När man vill skapa ett socialt klimat för växande och utveckling är det viktigt med ett förhållningssätt där man söker efter möjligheter istället för att söka efter fel och brister” (Specialpedagogiska skolmyndigheten).

Sådant vi gör på organisationsnivå, i undervisningen och på individnivå behöver vi kontinuerligt följa upp och utvärdera för att ta reda på att organisationen kring lärandet möter behoven och att våra arbetssätt och strategier visar på förväntade effekter. Detta skolarbete gör vi i samarbete med elever, kollegor, elevhälsans olika kompetenser, rektor, huvudmän och vårdnadshavare.

Skolor som arbetar med att forma tillgängliga lärmiljöer behöver inte arbeta så mycket med extra anpassningar eftersom den pedagogiska, sociala och fysiska miljön redan utformats efter flera elevers olika behov och förutsättningar. En tillgänglig skola arbetar regelbundet med att planera, organisera och strukturera undervisningen tillsammans med eleverna för att förbättra lärstrategier och utöka undervisningsrepertoaren. I arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer finns alltid utrymme för att byta riktning från åtgärdande till ett mer hälsofrämjande och förebyggande perspektiv. Den pedagogiska, sociala och fysiska miljön kan formas på så sätt att behoven av extra anpassningar och särskilt stöd minskar. Det som på den ena skolan är åtgärdande insatser är på en annan skola tillgängliga lärmiljöer. Hur kommer det sig att det kan se så olika ut på våra skolor?

 

 

 

Samsyn för uppdraget

Vi som arbetar inom förskolan, fritidshemmen och skolan behöver utgå från att elever är olika. Ökad förståelse för elevernas olika behov och förutsättningar kommer förmodligen frambringa kreativitet och initiativ till flexibla arbetsformer liksom en ökad förståelse för att hur det pedagogiska arbetet kan påverka lärande och utveckling på olika sätt.

Kreativitet växer när personalen känner sig trygga med att pröva olika arbetssätt i undervisningen och där långsiktiga mål är högprioriterade. För att kreativitet ska blomstra fullt ut kan vi behöva arbeta med att komma bort från eleven som en isolerad del av verksamheten där kortsiktiga, snabba insatser allt för ofta är lösningen på uppmärksammade svårigheter. Istället vidgar blicken och tittar på fler perspektiv runt omkring för att se vad som kan påverka lärandet och utvecklingen. Att koppla delarna till helheten, att titta på hur vår verksamhet inverkar på elevens lärandesituation är viktigt när vi ska ta initiativ till att differentiera undervisningen. Utgår verksamheten från att svårigheter uppstår i mötet med olika företeelser i miljön blir det lättare att förstå hur pedagogiken, ledarskapet och metodiken kan påverka på olika sätt.

För att elever ska uppnå utbildningens mål behöver det som görs synliggöras och analyseras för därefter påbörja samtal om hur framtidens utbildning ska planeras och utövas. En bra början är att rektor aktivt driver arbetet med att finna samsyn om vad som inverkar på lärande och vad som kan påverka skolsvårigheter och vad som kan påverka framgångar i undervisningen. Samsynsarbetet handlar inte om att skuldbelägga någon, det innebär att ta reda på hur arbetssätt, förhållningsätt och pedagogik påverkar eleverna såväl som hur den fysiska miljön och hur det hälsofrämjande-, förebyggande- och åtgärdande arbetet planeras och utförs. Om målet på en skola är att skapa en skola för alla behöver personalen definiera vad som ska göras och hur det ska göras för att målet ska uppnås. Arbetet behöver förankras och bearbetas i ledningsgrupp och i arbetslagen, där även elevhälsan ingår som en självklar arbetsgrupp. Missförstånd runt begrepp, tillvägagångssätt och ansvar behöver redas ut. Finns utrymme för samtal om det egna vardagsarbetet ökar möjligheterna till en yrkesspråklig utveckling och samsyn kring uppdrag och utfört arbete.

Yrkesspråk medför ett gemensamt, strukturerat och fastställt språk som sätter ord på samlad kunskap som finns inom yrkesområdet. Det är ett ”verktyg” som representerar det professionella språk som används inom hela verksamheten, en samlad förståelse för yrkesutövandet, professionerna och ett sätt att tänka och tala kring arbetet. Gemensam förståelse underlättar förfarandet med att förbättra förhållningssätt och arbetssätt och gör det möjligt att utveckla en medveten yrkesetik. Den specifika kunskap som skolpersonal innehar om teorier, utmaningar och dilemman gör det möjligt att ta korrekta och kvalitativa beslut kring olika frågor. Definieras skolsvårigheter som en egenskap hos eleven eller formuleras svårigheterna utifrån mötet med lärmiljöerna, lärsituationerna, skolpersonalen eller kamraterna?

Yrkesspråket hjälper rektor, lärare och elevhälsan att beskriva olika behov och förutsättningar. Samarbetet mellan parterna stärks när alla förstår teorier och begrepp som används i vardagen. I arbetet med att utveckla sitt professionella kunnande krävs det tillgång till ett fungerande yrkesspråk som bistår personalen med att diskutera tänkbara arbetsmetoder för att elever ska uppnå måluppfyllelse (Colnerud. C & Granström. K. 2015). Samsyn kan uppnås på många olika sätt men en verksamhet som planerar en organisationen utifrån att professionerna kan lära tillsammans och av varandra uppmuntrar till skolutveckling och gemensam förståelse för varandras olika kunskaper. En verksamhet som främjar ett relationellt synsätt bygger en organisation så att det tvärprofessionella samarbetet blir navet för att utveckla en tillgänglig utbildning. Meningen är inte att komma fram till färdiga lösningar som passar alla snarare att göra det möjligt till att utveckla kreativitet i ett nära samarbete mellan kollegor, elevhälsan, elever, vårdnadshavare, rektor och externa professioner.

Skolfrånvaro

Skolfrånvaro är ett stort problem inom både grundskolan och gymnasieskolan. Omfattande frånvaro kan leda till en ofullständig utbildning vilket kan leda till att det blir svårt att delta i yrkes- och samhällslivet. Dessutom kan skolfrånvaro i sig utvecklas till psykisk ohälsa och leda till sociala svårigheter. Vi vet att elever med skolfrånvaro lättare kommer i kontakt med droger, alkohol och lättare hamnar i kriminalitet. Tidig upptäckt, ett nära samarbete med vårdnadshavarna och ett bra bemötande från skolan har visat sig vara de viktigaste faktorerna för att få tillbaka och behålla elever kvar i skolan (Skolinspektionen).Tidigare identifierad skolfrånvaro och arbetsinsatser som visat på goda effekter för att främja närvaron kan bli en övergripande hälsofrämjande och förbyggande insats om samtlig personal kommer överens om hur verksamheten medvetet ska arbeta för att alla elever ska komma till skolan. Förebyggande arbete påbörjas med stöd av behovsanpassade insatser i syfte att stärka skyddsfaktorerna så att det når ut till alla elever.

Beskrivning av skolfrånvaro

Skolk handlar om ogiltig frånvaro alltså sådan frånvaro som inte godkänts av varken vårdnadshavaren eller skolan. Men skolfrånvaroproblematiken är större än enbart skolk. Skolfrånvaro handlar om en grupp beteenden som kommer sig av att det finns problematiska förhållanden till skolan som i sin tur leder till en kort- eller långvarig frånvaro från skolan.

Skolfrånvaro är en varningssignal på att någonting inte är som det ska. Svensk forskning (Karlberg & Sundell 2004, Sundell 2005) visar att skolfrånvaro sällan uppstår isolerade från andra riskfaktorer. Dock är det viktigt att veta att för många av de elever som skolkar stannar det vid skolk under en begränsad period i livet.

Åtgärder vid frånvaro  

Arbetet med att ta reda på elevens styrkor, problemformulering och val av åtgärder blir som bäst om skolan samarbetar med eleven och vårdnadshavaren, det blir bättre resultat för eleven när samtliga parter medverkar i arbetet. Skolan behöver utarbeta tydliga rutiner som gör det möjligt för skolpersonalen att snabbt uppmärksamma och att få fram en samlad bild av elevens frånvaro. Det behöver också framgå hur rapportering till vårdnadshavaren av ogiltig frånvaro utförs och av vem. Både grundskolan och gymnasiet har ett ansvar i att skyndsamt utreda frånvaro.

15 kap. Allmänna bestämmelser om gymnasieskolan

Elevers närvaro och information om frånvaro

”16 § En elev i gymnasieskolan ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.

Om en elev i gymnasieskolan utan giltigt skäl uteblir från den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, ska rektorn se till att elevens vårdnadshavare samma dag informeras om att eleven har varit frånvarande. Om det finns särskilda skäl behöver elevens vårdnadshavare inte informeras samma dag.

Vidare måste skolor se till att frånvaro utreds skyndsamt, att det finns rutiner för att samverka med elevhälsan och vid behov andra samhällsfunktioner, liksom se till att skolan systematiskt arbetar med frågor som handlar om elevers frånvaro för att finna behov och lösningar.”

Exempel på insatser:

– Täta sms- eller telefonkontakter.

– Kontaktperson utses.

– Täta möten och samtal med elev och vårdnadshavare.

– Utredning i syfte att ta reda på elevens behov av särskilt stöd enligt skollagen kapitel 3 (SFS 2010:800).

– Vid långvarig ogiltig frånvaro kan det vara aktuellt att ta stöd av extern kompetens.

Även om det ibland är svårt att få till ett fungerande samarbete med vårdnadshavaren måste skolan fortsätta sin strävan att finna lösningar. Viktigt är att rektorn ser till att åtgärder följs upp och om de visat sig verkningslösa, att nya åtgärder prövas och utvärderas för att få eleven att delta i utbildningen.

Övergripande checklista för kartläggning vid skolfrånvaro

– Vilka styrkor har eleven?

– Har eleven kamrater?

– Förekommer mobbning?

– Hur ser skolans scheman och rutiner ut?

– Hur yttrar sig svårigheterna? Inte eventuell orsak som t.ex. eleven har låg självkänsla eller eleven är inte motiverad. Viktigt är att kartlägga när eleven stannar hemma som t.ex. måndagar, vid provsituationer, redovisningar, kursdagar m.m.

– Vet elevens familj vad det är som utlöser frånvaron?

– Vad gör eleven istället för att vara i skolan? Var nyfiken.

– Upplever eleven att situation är ett problem?

– Vilken är bästa åtgärden för svårigheterna? Vem ska åtgärderna riktas mot och vem kan vara ett stöd för eleven?

– Finns svårigheterna även under helger och lov?

– Vad ”vinner” eleven på att den nuvarande situationen bibehålls utifrån en kortsiktigt och en långsiktig vinst?

– Utvärdera och stäm av ofta, är vi på rätt väg? Kartläggning är en kontinuerlig process och en del av arbetet (Skolfrånvaro skriven av Viktoria K & Maria S 2011).

 

 

 

Vad handlar professionsetik om?

Professionsetik är inte ett enhetligt fält snarare handlar det om att ställa krav på att professioner behöver ta olika hänsynstaganden. Och det kan innebära att intressen korsas och bryts mot varandra.

Det finns många vinklar inom professionsetik som är viktiga att reflektera- och agera kring inom många olika yrkesgrupper, framförallt de som arbetar med människor. Och det är just inom dessa vinklar etikens spelregler sätts på prov i mötet med de personer som beslut måste tas omkring. I boken Professionsetik (2014) skriver Svein Aage Christoffersen att professionsetik handlar om yrkesutövare som i sitt dagliga arbete möter personer ”ansikte mot ansikte” för att tillsammans med andra professioner göra val och ta beslut som kan få både stora och små konsekvenser för den enskilde personen. Etiska frågor är inte bara teoretiska utan också praktiska då det ska övergå till handling. Det innebär att de professioner som befinner sig på möten där beslut kring till exempel enskilda elever ska tas står inför enormt stora utmaningar som i sin tur innebär att deras moraliska och etiska riktlinjer prövas. Det gäller alla professioner som arbetar med människor som till exempel förskollärare, fritidspedagoger, lärare, rektorer, specialpedagoger, socionomer, skolsköterskor, psykologer och skolläkare. Utmaningarna och besluten är inte densamma vid varje möte och kan inte generaliseras. Ställningstaganden ställer krav på att yrkesrollerna utvecklat ett etiskt förhållningssätt som kan vägas mellan uppdrag, behov och förtroende för att få fram ett beslut som ska bli till handling, och som ska gynna exempelvis den enskilde eleven.

Professionsetik handlar inte bara om att beskriva vad det är och vad som ingår i begreppet, vi behöver även beskriva och samtala hur vi tycker att den ska vara. Gemensamt tänkande i professionella sammanhang ligger till grund för handling och är oerhört viktigt i det framåtsyftande arbetet.Stycket nedan har jag ordagrant återgivit från boken Professionsetik (2014) i syfte att använda som underlag till gemensamma samtal kring hur vi ser på vår roll och vårt uppdrag inom skolan.

Om vi tar skolan så handlar den inte först och främst om problem, men om möjligheter. Visserligen kan bristande kunskaper göras till ett problem, och då blir det skolans uppgift att lösa de problem som barnen kommer till skolan med. Mer närliggande är det emellertid att vända på perspektivet och säga att eleverna är människor med en potential som kan realiseras med hjälp av kunskapen. Därför måste skolan se till elevernas potential och fråga sig vad den kan göra för att utveckla och skapa nya möjligheter”

Frågor att samtala om

– Hur kan vi observera och samtala om elevers styrkor och möjligheter?

– Hur kan vi ta till vara på skolans olika professioner i arbetet med att främja lärande och utveckling?

Referens: Christoffersen, Svein, A (2014). Professionsetik. Falkenberg. Gleerups.

Lyft framgångsfaktorer i handledningsrummet

För er som vill utveckla ert professionella förhållningssätt i handledningsrummet kan jag varmt rekommendera att läsa boken Uppskattande samtalskonst- om att skapa möjligheter i samtalets värld skriven av Susanne Bergman & Camilla Blomqvist (2012). En mycket tillgänglig bok för oss handledare. Författarna beskriver att ett professionellt förhållningssätt innebär att kontinuerligt ta sig mod till att reflektera över sitt handlande och på vad och hur man gjorde samt vad det visade för effekter eller konsekvenser. Författarna beskriver vikten av att reflektera som en del i att ständigt utvecklas. Personligen tycker jag att det är mycket relevant och viktigt att träna på att reflektera. Många gånger tror vi att vi kan reflektera men när vi väl får möjligheten till att göra det hamnar vi oftast i att diskutera och argumentera kring ämnen och huruvida något är rätt eller fel. Vi behöver samtala om vad reflektera kan innebära i syfte att utöka förståelsen för att skapa samtal som handlar om vad vi gör och om hur vi vill göra.“ Vi behöver reflektera, antingen själva eller tillsammans med andra över de frågor vi använder, över förhållningssätt till andra människor, över relationen mellan ledare – medarbetare, handledare – den handledde, lärare – elev osv. Genom att reflektera kan vi skapa nya samtal om det vi gör och om hur vi vill göra” (s. 109-110).

Vidare skriver författarna att uppskattande återkoppling innebär att styra återkopplingen i syfte att fokusera på uppskattning. Det är viktiga ord författarna förmedlar. När vi arbetar med återkoppling inom skolan ställer vi ofta frågor som handlar om vad som inte fungerar i syfte att ”rätta till svårigheterna”. Antagligen har det med invanda skolkulturer att göra- vi testar för att ta reda på dels vad eleven kan men också på vad eleven inte kan. Förhållningssättet till lärande och utveckling blir så mycket mer användbart när vi också tittar på vad som fungerar då det öppnar upp fler dörrar och möjligheter när vi skapar samtal om framgångsfaktorer. Jag kopplar på det författarna skriver om framgångsfrågor, om vikten av att få berätta sina framgångar. Även inom detta område tror jag att vi behöver träna på att beskriva och berätta om våra framgångar. Att ta sig mod till att titta på vad man gjort som varit bra och vad som visat på framgångar. Det innebär att inta ett salutogent förhållningssätt– vad bidrar till lärande, hälsa och utveckling. Frågorna som författarna skriver om (s.72) och som har i syfte att lyfta den enskildes framgångsfaktorer ska jag skriva ner i min egen frågeguide. Ni kan göra likaså i syfte att använda i era handledningsgrupper.

Frågor som har i syfta att lyfta framgångsfaktorer:

  • Tänk på de många år som du arbetat som ledare. När kände du att du gjorde ett riktigt bra arbete i din roll?
  • Tänk igenom hur den närmaste tiden har varit. Vilka stora och små framgångar har du upplevt att du haft sedan sist?
  • När kände du dig nöjd med dig själv när du gick från arbetet? Varför det? Vad var det som gjorde att du kände dig mer nöjd än vanligt?
  • Har andra märkt att du gjort framsteg sedan vi sist sågs? Vem? Hur märktes det?
  • Vilka var framgångsfaktorerna som gjorde att det blev en framgång?
  • Vilka framgångsfaktorer kan du göra mer av för att skapa framgång igen?

Referens: Uppskattande samtalskonst- om att skapa möjligheter i samtalets värld. Susanne Bergman & Camilla Blomqvist (2012).

 

Hur kan åtgärdande bli mer förebyggande?

 

Hur ska vi lärare, rektorer och elevhälsan få åtgärdande insatser till att bli mer förebyggande? Vad behöver vi göra på annat sätt för att bryta vårt ”åtgärdandetänk”? Vad kan vi tillsammans åstadkomma på organisations- och gruppnivå för att förebygga att skolsvårigheter uppstår? Vad mer behöver vi ta reda på för att möta utvecklingsbehoven? Jag tror att det första steget i denna process är att arbeta med samsyn. Allt för ofta upplever jag att vi samtalar om situationer eller insatser på olika sätt. Vi behöver utveckla ett gemensamt yrkesspråk som beskriver de teorier och begrepp som vi använder oss av i vårt dagliga arbete. … utbildningen ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande (SFS 2010:800). Hur tolkar vi orden i skollagen? Hur tänker och agerar rektor, lärare och elevhälsan när de samtalar om att utbildningen ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande? Några av oss kanske menar att textens betydelse ligger i att skapa undervisning för de elever som är motiverade till att studera, andra tänker att undervisningsrepertoaren behöver utökas och differentieras. Vissa kanske menar individuella stödinsatser som till exempel extra anpassningar. Det som man på den ena skolan kallar för att skapa tillgängliga lärmiljöer blir på en annan skola extra anpassningar och kanske till och med särskilt stöd. Personligen tänker jag att de svårigheter som vi brottas med när vi utvecklar undervisningen inte får leda till att enskilda elever blir i behov av åtgärdande insatser. Det är ju inte meningen att elever ska bli i behov av extra anpassningar för att vi inom skolan har svårt att möta behoven i de olika lärmiljöerna. Mycket av det åtgärdande arbetet, som vi tidigare har arbetat med och som vi av erfarenhet vet leder till goda effekter för lärandet, kan ingå i den vardagliga undervisningen.

Det förebyggande arbetet är komplext. För att vi ska ha tålamod med att se vad insatserna visar för effekter är det viktigt att vi noggrant har identifierat, analyserat, planerat och utfört arbetet utifrån identifierade behov. Därefter är det lika viktigt att det planeras kontinuerliga uppföljningsmöten som efter viss tid avslutas med en utvärdering. Samarbetar yrkesprofessionerna och rektorn strategiskt och kontinuerligt kommer vi att lyckas med att bryta vårt ”åtgärdandetänk”. Jag tänker att vi denna termin packar en arbetsväska med mod, kurage, tålamod och tron på vår professionalitet.

Bedömningsstöd som underlag för extra anpassningar

Nu har terminen startat och våra kompetenser, erfarenheter och kunskaper behöver återigen knytas samman för att skapa en skola som möter elevers olika behov och förutsättningar. Under julledigheten har jag fått mycket energi av intressanta böcker, filmer och av alla möten med släkt och vänner. Men liksom många av er andra har jag arbetat vid sidan av. Jag har planerat utbildningar om handledning för specialpedagoger och speciallärare samt kompetensdagar på skolor om förebyggande arbetet samt om hur arbetet kring extra anpassningar, utredningar och åtgärdsprogram kan planeras och genomföras. Det är så roligt att få vara en del i detta på kommunerna och på skolorna.

Häromdagen besökte jag riksdagens hemsida i syfte att titta närmre på skollagens olika kapitel, för att ”kopiera” några paragrafer till kompetensutvecklingsdagar, då uppmärksammade jag några förändringar som kommer att träda i kraft denna termin 2018. Till exempel finns det mindre förändringar i 3 kap Barns och elevers utveckling mot målen (SFS 2010:800) inom området Stöd av extra anpassningar (5 a §) samt Utredning (8 §). Skillnaderna är små men behöver uppmärksammas för oss som arbetar som lärare, rektorer samt inom elevhälsan. Det har lagt till en mening om nationellt bedömningsstöd som underlag för att eleven skyndsamt ska få stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen samt som underlag för att anmäla till rektorn att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt ska utreds. Vill ni läsa mer om Bedömningsstöd kan ni följa länken till Skolverket.

3 kap. Barns och elevers utveckling mot målen

Stöd i form av extra anpassningar

5 a §/Träder i kraft I:2018-06-29/ Om det inom ramen för undervisningen, genom användning av ett nationellt bedömningsstöd, resultatet på ett nationellt prov eller uppgifter från lärare, övrig skolpersonal, en elev eller en elevs vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, såvida inte annat följer av 8 §. Lag (2017:1104).

 

3 kap. Barns och elevers utveckling mot målen

Utredning

8 §/Träder i kraft I:2018-06-29/ Om det inom ramen för undervisningen, genom användning av ett nationellt bedömningsstöd, resultatet på ett nationellt prov eller uppgifter från lärare, övrig skolpersonal, en elev eller en elevs vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, trots att stöd har getts i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, ska detta anmälas till rektorn. Detsamma gäller om det finns särskilda skäl att anta att sådana anpassningar inte skulle vara tillräckliga. Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.

Samråd ska ske med elevhälsan, om det inte är uppenbart obehövligt.

Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.

Bestämmelserna i första-tredje styckena och i 9-12 §§ ska inte tillämpas, om en elevs stödbehov bedöms kunna tillgodoses genom en åtgärd till stöd för nyanlända och andra elever vars kunskaper har bedömts enligt 12 c §. Lag (2017:1104).

 

Vidare blir förskoleklass en obligatorisk verksamhet, vilket är efterlängtat av många. 7 kapitlet om Skolplikt och rätt till utbildning (SFS 2010:800) kan vi läsa att skolplikten börjar fullgöras i förskoleklassen från och med höstterminen 2018. Vill ni veta mer kring detta kan ni läsa mer om det på regeringens webbplats.

7 kap. Skolplikt och rätt till utbildning

Deltagande i utbildning
Närvaro
17 §/Träder i kraft I:2018-01-01/ En elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.

Den obligatoriska verksamheten får omfatta högst 190 dagar per läsår och åtta timmar eller, i förskoleklassen och de två lägsta årskurserna, sex timmar per dag. Sådan verksamhet får inte förläggas till lördagar, söndagar eller andra helgdagar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avvikelser från andra stycket för elever i grundsärskolan och specialskolan.

Om en elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan utan giltigt skäl uteblir från den obligatoriska verksamheten, ska rektorn se till att elevens vårdnadshavare samma dag informeras om att eleven har varit frånvarande. Om det finns särskilda skäl behöver elevens vårdnadshavare inte informeras samma dag. Lag (2017:1115).

 

Vi behöver fortsätta att förebygga skolsvårigheter och ohälsa. Det är viktigt att skolorganisationen tar till vara på den samlade kompetensen på skolorna för att identifiera, analysera och bedöma vilka insatser som behöver planeras och utföras för att uppnå uppsatta mål. Det förebyggande arbetet är komplext och innebär att verksamheten utgår från de identifierade riskfaktorernas påverkan. För att kartläggningen och analysen ska bidra till ”friskfaktorer” alltså sådant som förebygger skolsvårigheter och ohälsa behöver samarbetet mellan lärare, elevhälsan, rektorn, eleverna och vårdnadshavarna ske systematiskt och långsiktigt. Samt behöver alla inom förskolan och skolan ges möjlighet, och ta möjligheten, till att bidra med sina kunskaper och erfarenheter i detta viktiga arbete.

Även denna termin tänker jag fortsätta att aktivt samtala om hur åtgärdande arbete kan blir mer förebyggande. I samtalen kommer jag utgå en del ifrån Skolforskningsinstitutet,rapporter från våra myndigheter samt böcker som behandlar ämnet.

För er som vill samtala om lagändringarna kan använda frågorna nedan

  • På vilket sätt kommer lagändringarna påverka arbetet på skolan?
  • Hur påverkas eleven av förändringen?
  • Hur påverkas skolans organisation av förändringen?
  • Vad behöver vi göra på annat sätt för att möta lagändringarna, uppdraget?

 

Handledare i psykosocialt arbete

Denna vecka avslutade jag min handledarutbildning i psykosocialt arbete på Ersta Sköndal högskola. Det är med blandade känslor som jag lämnar min ledstång och trygga bas, som jag tycker att utbildningen varit under min utvecklingsprocess.

Under många år har jag arbetat med handledning, både internt och externt samt individuellt och i grupp, och det har fungerat bra. Som verksam specialpedagog har jag varit en del av att utveckla ett lösningsfokuserat arbetssätt tillsammans med mina handledningsgrupper genom att ställa frågor om framgångsfaktorer, den handleddes styrkor samt vad som redan i dag fungerar. Och det har blivit positiva samtal som jag upplevt bidragit till reflektioner, noggranna undersökningar, målbilder och lösningar. Efter min utbildningstid på Ersta Sköndal har fler dörrar och perspektiv öppnats. Till exempel har jag lärt mig att det inte går att begränsa handledning till att enbart handla om det ena eller det andra alltså att det kan vara antingen processhandledning, metodhandledning eller ärrendehandledning. Oavsett vilket handlar det om att skapa processer, utveckling och lärande. Vi behöver inte ”ettikera” det vi gör, det mesta går faktiskt hand i hand. Jag har också förstått vikten av att systematiskt utveckla handledarrollen (det gäller förstås alla våra olika yrkesprofessioner) alltså att medvetet träna på sin yrkesverksamma roll. Vill jag bli en duktig handledare kan jag inte förvänta mig att bli bättre bara för att jag kontinuerligt arbetar inom området eller för att jag blir äldre och visare. Den dagen jag säger att jag inte behöver träna på att leda samtal eller den dagen jag slutar att observera mitt eget arbete ökar risken för att jag inte längre utvecklar mitt hantverk.

En fråga som jag tänker kan vara viktig att ställa till sig själv är: Vilken position väljer jag som handledare att ta? Vill jag vara expert och mer bestämmande? Eller vill jag vara mer samskapande och mer deltagarbetonad och reflekterande? Mitt svar på denna fråga är att jag väljer att se min roll som samskapande och reflekterande. Om handledning syftar till att ge deltagare stöd, inspiration och vägledning i det dagliga arbetet behöver jag som handledare vara en rammakare som ser till att samtliga deltagare deltar i samtalen och att allas röst gör sig hörd. Det är gruppens kompetens och erfarenheter som ska komma fram och nyttjas och som ska vidareutveckla deltagarna. Grupphandledning är ett exempel på hur kollegor och medarbetare kan utvecklas tillsammans. Handledarutbildningen på Ersta Sköndal har varit en kunskaps och sorteringsresa där teorier, litteratur och samtal med mycket kompetenta kursdeltagare, handledare och lärare har öppnat nya vägar för mig i mitt arbete med att stötta professioner i att reflektera.

Nästa termin utför jag handledning både individuellt och i grupp. Jag handleder elevhälsoteam, ledningsgrupper, lärare och övrig skolpersonal enskilt eller i grupp under kortare eller längre perioder. Handledningen kan ske både i grupp och individuellt. Syftet med handledningen avgör gruppen men det kan till exempel vara att stärka nyanställda och nyutexaminerade, stärka yrkesprofessionen, värdegrundsarbete eller arbetslagsutveckling.

Vi erbjuder även handledningsgrupper som riktas direkt till specialpedagoger som yrkesgrupp i professions- och kompetensstärkande syfte. Hör gärna av er om ni har några frågor om hur vi kan lägga upp er handledning så att det passar era behov.

Främja studiero


Det händer att vi inom skolan samtalar om studiero som om det vore ett område som stod isolerat från övriga uppdrag inom skolan. När vi plockar ut en del från en helhet tror jag att det blir svårt att få fram en helhetsbild av hur studiero kan främjas, eftersom att det är något som skapas på fler nivåer skol, – grupp- och individnivå.

Studiero är en del av det gedigna arbetet vi har inom vårt förebyggande och hälsofrämjande arbete. Mycket av arbetet med att minimera riskfaktorer bidrar till studiero. Detsamma gäller värdegrundsarbetet som bland annat innebär att tillföra trygghet bland elever genom tydliga ramar och tydliga strukturer på skol- och gruppnivå. Utifrån skolinspektionens granskning 2016 innebär studiero att elever kan ägna sig åt verksamhetens planerade lärandeaktiviteter, att fokus är riktat mot det som är syftet med undervisningen, att det är så få störande inslag som möjligt. Skolinspektionen har granskat om- och hur grundskolor arbetar för att säkerställa studiero i undervisningen. Granskningen omfattade elever i årskurserna 7 till 9 vid 30 skolor. Granskningen harfokuserat på hur undervisningen genomförs och på rektorns ansvar att följa upp samt säkerställa elevernas rätt till studiero. Vill ni läsa mer om Skolinspektionens granskning finner ni rapporten här, Skolans arbete för att säkerställa studiero.

Skolinspektionens granskning visar att studiero främjas av:
-Tydlig lektionsstruktur
-Tydligt ledarskap i klassrummet
-Att skolan arbetar med normer och värden
-Ett gemensamt arbete på skolan runt förhållningssätt och regler
-Att skolan tar ansvar för att alla elever som behöver stöd får det

Studiero främjas alltså av att lektioner har tydliga strukturer. Undervisningens syfte och mål ska vara förankrade hos eleverna. Lektionens innehåll behöver tydliggöras så att eleverna vet vad som förväntas av dem men också så eleverna vet vad de kan förvänta sig av oss lärare. Samtliga elever ska veta vad som ska göras? Hur det ska göras? Var det ska göras? När det ska göras? Och varför det ska göras.

Det händer att jag som lärare tar för givet att mina elever förstår vad som är tänkt med undervisningen, och det kan innebära att elever tappar fart i sitt lärande och i sin utveckling. Kontinuerlig återkoppling tillsammans med eleverna kan hjälpa mig och eleverna att ta reda på hur de utvecklas, och vilka arbetssätt som fungerar för att uppnå måluppfyllelse. Arbetssätten i undervisningen kan med stor fördel varieras för den enskilde eleven liksom för hela gruppen. Kamratlärande, grupparbeten, workshops, föreläsningar, stationer, generpedagogik med mera kan praktiseras för att engagera eleverna. Många elever känner sig trygga när de vet att det finns olika arbetssätt och metoder att tillgå i sitt lärande. Att utveckla arbetsformer som möter elevers olika behov och förutsättningar är en del av ledarskapet i klassrummet.

Skolinspektionen har tagit fram ett material som skolor kan använda sig av i arbetet med att förbättra studieron i undervisningen. Materialet vänder sig i första hand till rektorer.

Nedan har jag sammanställt de olika stegen för hur en arbetsgång i arbetet med att utveckla studieron kan planeras och utföras.

  1. Utgå från elevernas upplevelse av undervisningen. Till exempel kan eleverna besvara frågor via en enkät kopplad till olika kurser. Sammanställ och leta efter mönster. Vilka svårigheter och behov blir tydliga?
  2. Lektionsobservationer, fokusera på problemområden som elevenkäterna visar samt framgångsfaktorer.
  3. Intervjua eleverna.
  4. Analysera insamlat material tvärprofessionellt där även de pedagogiska perspektivet är med. Sortera svårigheter och behov under följande rubriker:
    -Skolans organisation och gruppsammanfattning
    -Den fysiska miljön
    -Normer och värden
    -Lärarens förhållningssätt och ledarskap
    -Undervisningens innehåll och arbetsformer
    -Elevers utveckling mot målen, ledning och stimulans samt stöd
  1. Ta fram en lista på åtgärder, prioritera och gör en plan över vilka åtgärder som ska genomföras, vem som ansvarar för vad samt utvärderingsdatum.

Frågor att samtala om tillsammans med samtlig personal och rektor.
Innan studiero undersöks behöver rektor tillsammans med lärare och elevhälsan ta reda på vad verksamheten menar med studiero.

-Vad menar vi med studiero?
-Hur uppnår vår verksamhet studiero?
-Hur kan vi arbeta fram en arbetsgång som förebygger skolsvårigheter?
-Hur kan vår verksamhet uppnå studiero?
-Vad gör vi idag för att uppnå studiero som visar på goda effekter?